Året runt på åkern

Vårarbete

Tidigt på våren innan snön var borta måste vi köra ut ko- och hästgödsel på de åkrar som skulle plogas, harvas och besås, då fick vi pojkar lasta på ”dyngsläan”, en 2 m. lång släde med trämedar och fast botten med löstagbar ”skäppa” = en 25 cm hög brädram som låg lös på botten med stoppkloss för att inte åka av. Man lyfte av skäppan och skyfflade av dyngan eller välte hela ”släan”.

När det gällde att köra ut skiten från utedasset då vägrade jag att vara med. Där måste man ösa upp det i en trätunna som stod på ”släan” med ett öskar gjort av en gammal hink med en meterlång käpp. Sedan med en stor skopa slänga ut det på åkern när man väl var där.

På vägen ut till åkern måste tunnan hållas på plats för att inte välta eftersom det var diken och andra ojämnheter som skulle passeras, det skvalpade och stänkte ganska mycket. Så Du förstår att jag inte ville vara med.

Jag kommer ihåg från åtta- tio års åldern, hur roligt jag tyckte det var när jag fick bära ut kaffe och smörgåsar till pappa som var ute på åkern och plöjde eller harvade, han ville inte spänna ifrån Liva och gå hem för en så kort stund som kafferasten var.

Voranna

Till skillnad från ”slattanna” så var det ingen bestämd dag som ”voranna” började, det berodde på hur vintern och våren varit, jorden måste vara lagom fuktig och lagom torr för att kunna brukas. En vanlig syn var när bönderna gick ut på den höst plöjda åkern och tog en näve jord för att krama och se om det var dags för vårbruket, först att harva, för att sedan så korn. Råg och havre var höstsådd.

På den tiden sådde man för hand, man gick med en låg halvcirkelformad låda på magen, fylld med utsäde – korn. Det gällde att gå i jämn och samma takt hela tiden, för att få jämn spridning. Man kastade ut en näve korn som regel när man satte ned vänster fot, så gick det i samma svepande rörelser hela dagen. Senare blev det radsåningsmaskin med hästen som dragare.

När harvning och sådd var avklarat, var det dags för potatissättning, någon gång i början av juni om det var normal väderlek. I början på maj gjorde man i ordning sättpotatisen, det var potatis som inte var för stor och inte för små.

Potatisen lades i ett tunt lager i en ”perlåä”, en låda med gles botten och c:a 10 cm. höga kanter, med långsidorna förlängda till handtag, storlek ungefär 150 x 80 cm.

Dessa lådor staplades ovanpå varandra med distansbräder för att potatisen skulle få ljus och placerades inne i lagårn för att få lämplig värme.

Med lämplig värme och ljus växte det fram ”föser” = ungefär 1 cm. långa skott vilket var nödvändigt för att potatisen snabbt skulle börja växa.

Att sätta potatis tyckte jag var ganska trevligt, det var ofta soligt vårväder, man satte inte gärna potatis när det regnade. Man gick med en hink full med potatis och satte ned potatis för potatis med c:a 40 cm. avstånd.

Slattanna

Slattanna = höslåtter, det var en arbetssam men ändå rolig tid. Den började vid Sara- dagen. Rolig på så sätt att det var många på åkern. Vi bytte arbete med Eskils eller Ejnars. De hjälpte oss och vi hjälpte dem.

Vi hade ”Söränget” där det var mest lieslåtter. Det tog minst en vecka att slå söränget, kanske två, beroende hur många vi var. Även sedan slåttermaskinen kom i gården, måste det mesta slås med lie, endast mindre ytor kunde tas med slåttermaskin. Det var nämligen inga plogade och harvade lägdor, endast gammal sjöbotten med ojämn och tuvig mark.

Allt hö måste räfsas ihop för hand. Det var dessutom ”frättnä” = sjöfräken som skulle slås, vi började i sjökanten och slog strax under vattenytan och gick så rakt ut i sjön tills vattnet gick till midjan, det var långgrunt så det kunde bli omkring 10 meter. Det var nödvändigt att slå under vattnet för att kunna styra in den slagna fräkensträngen in mot land.

Uppe på land skulle det spridas ut för att torka, sedan räfsa ihop det igen när det var någorlunda torrt, inte helt torrt, till ”dyscher” – högar - som samlades ihop i en höskrinda och köras till hässjan som stod intill ladan. All annat hö skulle räfsas ihop till ”voner” – en lång sträng av hö, c:a 1 m. bred – som fick ligga ett dygn för att torka en aning, sedan hopräfsning till ”dyscher”, därefter hopsamling med höskrinda och fram till ladan för hässjning.

Som Du förstår var det ett slitsamt arbete men ändå var det roligare än något annat arbete på gården. Det berodde nog på, som jag tidigare sagt, att det var så många och andra personer än gårdens folk. Det var mycket skojande och skratt.

En efterlängtad stund var när mamma eller någon annan kom med middagen omkring kl.1. Vilken fröjd att få slå sig ned intill höhässjan eller ladan i solen, eller i skuggan om det var för hett.

När Söränget var klart började hemslåttern, det tog också ungefär en vecka. Det var inte alls lika mycket lieslåtter, endast i diken, vägrenen och efter bäcken.

Det var ganska mycket att räfsa, trotts att släpräfsan användes på åkern. Utöver räfsning ur vägrenen, diken och bäcken, skulle det räfsas efter släpräfsan, vi räfsade ihop det till voner – på samma sätt som i söränget – i släpräfsans bredd.

Det var en hel del arbete med att sätta upp hässjorna, hämta stolpar, stag och ”troer”. Om det var torrt i marken måste man ta ett järnspett och stampa ett hål i marken för stolparna. Det var noga med stagningen så att inte hässjorna blåste omkull. Det var inte bara att sätta upp hässjorna hur som helst, man måste sätta upp hässjorna i rätt väderstreck, långsidan mot söder, således längdriktning i öst – väst, detta för att få bästa möjliga sol och därmed. bättre torkning och för att de hårdaste vindarna kom från öst och väst i Östansjö. Ställde man hässjorna i nord – sydlig riktning , blåste de ofta omkull. På bilden kan man se att vissa hässjor är ställda i syd / nordlig riktning.

För att spara på stolparna kopplade man ihop flera ”länk” som behövdes för just den lägdan, upp till 10 länk blev det ibland. En länk var avståndet mellan stolparna, längden på ”troerna” kunde variera betydligt, även längden/höjden på stolparna och avståndet mellan pinnarna på stolpen var mycket olika hos varje bonde, även mängden hö på varje ”troa” kunde variera ganska mycket.

När ”slattanna” var färdigt, brukade bönderna ”skryta” för varandra vad de fått för antal länkar, men om Du tittar på vad jag sagt om skillnaderna så förstår Du att antal hölänkar var ett relativt begrepp.

Trots att vi samlade ihop höet från åkern med släpräfsa, skulle vi räfsa för hand efter släpräfsan. Det var inte bra att lämna något höstrå kvar på åkern, gjorde vi det då var det alltid någon i byn som tyckte att vi var slarviga.

Var och en hade sin egen lie respektive ”härva” = räfsa -, mamma hade en mycket smäcker och elegant härva, som morfar hade gjort speciellt till henne, den härvan lånade mamma ogärna ut till någon. Den finns fortfarande kvar.

På ”slattanna” var pappa uppe vid fyra tiden – mitt i natten tyckte jag – och började slå med slåttermaskinen, jag vaknade ibland av maskinens knattrande när den gjorde sin runda på åkertegen och närmade sig huset. Det var inte för att jaga på med slåttern som han var uppe så tidigt, utan för att det inte skulle bli för varmt och svettigt för Liva, han var rädd om märren. Det var också lättare att slå när hö och gräs var lite morgonfuktigt.

Släpräfsan fanns på gården så länge jag kan minnas, först en helt i trä, som man måste vända om helt för att lämna av höet, sedan köra fram några meter och stanna, därefter backa och få den på rätt ”köl” igen. Efter en tid bytte pappa ut träpinnarna mot pinnar av järn, men det dröjde inte länge förrän den byttes ut mot en helt i järn, som man kunde vända och stjälpa av hölasset med ett reglage på handtaget.

Efter en tid, hur länge, berodde på vädret, så var det dags att ta in höet i ladorna, jag och syskonen som för tillfället var hemma och hjälpte till, fick vara i ladan och ta emot, kasta runt och trampa. Ett hiskeligt arbete, luften var full av damm, trångt och varmt var det också. När ladan började bli full , stack man sig i huvudet på spikar som gått igenom takbräderna när takspånen spikades fast.

Sjölanna

En kort tid efter det att höet var intaget i ladorna, började ”sjölanna” = att skära kornet d.v.s. slå med lie som hade ”krag” på orvet. Kraget var till för att det slagna kornet skulle lägga sig jämnt.

Att skära korn var ganska svårt, man måste ta breda skär och förflytta sig med jämn gång. Att ta upp kornet var ett tungt arbete, gå baklänges och framåtlutad för att samla ihop kornet till kärvar som bands ihop med utlagda band av råghalm, - råghalmen var längre än kornhalm, c:a 1 m -. Banden lades ut av barn. När man bundit kärven ,kastades den åt sidan för att inte vara i vägen och sedan började man om med upptaget och fortsätta så hela dagen. Händerna var fullständigt sönderstuckna av hampdån som det fanns gott om i kornåkern.

När kornåkern var färdig skulle kärvarna plockas ihop i ”skylar” för att sedan köras till storhässjan och hissas upp i den. Kärvarna lades i kors med axen mot mitten, tre/fyra i höjd, en kärve lades i mitten över axen, ifall det skulle komma regn innan man hann köra kärvarna till hässjan. På senare tid hängde man upp kornkärvarna på sneskäppar, s.k. ”snesar”. När kärvarna hängt ett tag och torkat - hur länge avgjorde vädret – körde vi in kärvarna på ”labötten”= logen för att tröskas.

När storhässjan skulle tömmas, fick en av oss – i regel jag – klättra högst upp och kasta ned kärvarna på flakvagnen. Först hade vi lagt ut stora jutevävar, för att samla upp de korn som ramlade av när kärvarna kastades ned på flakvagnen.

Tröskningen var det värsta arbetet jag viste. Eftersom jag var för svag att bära kornsäckarna upp till ”hebärjet” så fick jag stå och mata tröskverket eller vara och trampa i ”halmgölvet, tjockt ö,= höförrådet. Efter en dag vid tröskverket brukade jag få feber och frossa, då hette det att man, ”sjåpade sig”. För att visa vad man fick i sig, knöt jag en vit duk för mun och näsa och när dagen var slut bakom tröskverket, var det ett tjockt svart lager av damm på duken, då förstod de att det inte var så hälsosamt.

I mitten av september var det dags att ta upp potatisen, det brukade ta upp till tre dagar. Efter de dagarna var jag helt slut i ryggen, jag kunde knappt gå upprätt. Som alla förstår var det ett tungt arbete att gå framåtlutad flera dagar och gräva upp potatis med ett ”pergrev”.