Byn, grannarna och nöjena

Andra aktiviteter

Midsommarafton skulle vi fira. Vi gjorde ”lövsalar”, björkar som vi satte i ring så de bildade ett rum där vi hade bord och stolar. Där satt vi och drack saft med kakor och som regel huttrande av kyla. En gång skulle jag vara hos Östen – vi var ofta tillsammans. När jag kom dit ställde jag saftflaskan på marken bredvid ”lövsalen” men det ville sig inte bättre än att jag ställde flaskan på en osynlig sten så den gick sönder och saften försvann. Vilken katastrof, jag började gråta och sprang hem, jag var otröstlig trots löfte om ny saft blev det ingen midsommarvaka för min del den gången.

När vi – vi det var jag, Östen, Tage och Sven – blev lite äldre brukade vi hålla midsommarvakandet ”uti änget” längst bort öster om byn, där fanns det sommarladugårdar och hölador där man kunde sova om det blev för kallt.

Vi skulle vaka tills solen gick upp. Nu var det så att berget norr om änget var väldigt högt så att det dröjde innan solen visade sig, var vi tvungna att värma oss en stund i höet med den följden att vi somnade och vaknade fram på förmiddagen.

När vi firade midsommar i byn brukade vi klättra upp på den högsta ladan för att så fort som möjligt se solen, då kunde vi gå och lägga oss. Många midsommaraftnar var det minusgrader med frost.

Vi skulle också fira 1:sta maj – med majbrasor – då var vi lite äldre. Det var en tävlan mellan byarna om vem som hade den största brasan. Vi brukade dra ihop vår brasa högt uppe på Inner Orrberget. Vi högg torrtallar och drog ihop ris till en präktig hög, därifrån syntes brasan över hela nejden, det var ingen som kunde konkurrera med oss då. Det var endast Söderå barnen som var värre när de hade sin brasa på Rösåsberget.

Hembränning

Hembränning var inte så vanligt i vår by men de äldre pojkarna försökte tillverka lite ”Bult” som det hette. Det var när jag inte förstod vad det handlade om, som jag en sommardag hittade en egendomlig apparat med brunt vatten i nedgrävd i en myrstack, det hällde jag ut och tog hem den och glömde det hela. Av någon anledning fick Olles Sven veta att jag förstört deras brygd, då blev jag rejält utskälld. När jag själv blev tillräckligt vuxen gjorde jag iordning en sats som jag ställde i fönstret på vagnslidret. Varje gång jag kom dit för att se hur det utvecklades, var korken ur och en del av innehållet borta. Så fortsatte det en vecka tills det inte var så mycket kvar, det var som om korken åkt ur av för mycket jäsning, men det visade sig att det var Torsten som varit där och manipulerat. Efter det var han inte särskilt populär.

En sommar hade Östen och jag gjort en brygd i en 10 liters flaska, det var vatten, farinsocker, russin och lite jäst. På midsommaraftonen hade de mindre pojkarna Torkel, Reinhold, Egon, Arnold och någon till. De hade tagit vår brygd och druckit upp det mesta, men det skulle de inte ha gjort, de blev våldsamt sjuka, de kräktes och orkade inte gå hem, utan låg kvar nere på åkern nedanför gamla byvägen. De var rejält fulla helt enkelt. Jag vill minnas att Torkel hade varit lite försiktig med drickandet, han mådde illa och gick hem och lade sig men sa ingenting. När det så småningom uppdagades att det var vi som gjort jäsningen, då fick vi minsann veta vad vi var för syndfulla varelser som lurat i pojkarna sprit, det fanns inte nog med invektiv. Trots att de hade stulit vår brygd så tyckte de skenheliga kärringarna att det var vårt fel.

Några minnen om personer i byn

Jag börjar längst öst i byn. Nr 1. Jonke Mårtensson var gift med en av pappas systrar, Kristina. Hon fick 12 barn. De bodde på ena halvan av fastigheten F 4 längst uti ”dyngamerika” som vi sa. Jonke var en vidlyftig och ”bullrig” person han pratade gärna, skrattade högt och ljudligt. Han gav sig in i affärer som inte gick så bra, det blev konkurs. För att klara denna stora familj, så jagade och fiskade han så gått som dagligen en längre period, någon tjuvskjuten älg blev det ibland.

Nr 2. Nisse var bror till Jonke och gift med Magda en annan syster till pappa. De bodde på den andra halvan av F 4. Nisse blev blind vid 11 års ålder. Han kastade en emaljerad potta mot en sten så att en emaljflisa flög in i ett av ögonen och blev så småningom helt blind. Trots detta kunde han slå med lie och hässja. Han kunde stå på vedbacken en hel dag och både såga och klyva ved, han kände med yxan på den stående vedklampen, så han viste var den stod och höjde yxan och högg till, det såg livsfarligt ut. Magda var som vi sa ”svagsint”, tidvis kunde hon gå omkring på gården och småmuttra, ibland låg hon hela dagen i ”stansänga” men hon skötte hemmet bra.

Nr 3. Erik Wilhelm Berglund, gift med Elisabet ? han ägde hemmanet där Ove Mårtensson bor. Det jag kommer ihåg av honom är att han var en ”slavdrivare” när jag var där på slattanna. Hans fru fick slita hund, hon fick ut och arbeta på åkern dagen efter det hon fött barn.

Nr 4. Olle Forsberg min farbror. Han ägde en fjärdedel av fastigheten A 1. Olles var som mitt andra hem, jag var där jämt några speciella minnen har jag inte, han sa inte mycket men hade humor och var en glad person. Jag har ett minne från Olles som inte direkt berör Olle. Det var Östen, Torsten och jag, vi sprang och lekte på byggställningarna till det nya hus som Olle höll på och bygga. Torsten stod uppe på ställningen och retade Östen, Östen blev arg och kastade ett träspån - som hade vassa kanter – på Torsten, det kom så olyckligt att det skar av ögonbrynet direkt ovan ögat så att det föll ned i underkant av ögat så han såg genom ögonbrynet, hade det tagit en centimeter lägre så hade han varit blind på det ögat. Faster Amanda tryckte upp ögonbrynet och band om det. Så var det inte mer med det.

Nr 5. Einar Forsberg, min farbror. Han ägde en fjärdedel av fastigheten A 1. Einar fungerade som frikyrkopastor i Betelförsamlingen i Östansjö, när det inte var någon gästpredikant i föreningen. För övrigt var han bonde som alla andra i byn. Något som han var väldigt rädd om, var hjortronställen som han kände till. Han hade moped, en dag tog han mopeden och åkte upp mot fäbodarna för att plocka hjortron men avled på vägen. Hans fru Frida beskyllde mig för att indirekt, vara skuld till hans död genom att han måste skynda sig och plocka hjortronen så att inte jag skulle hinna före.. Jag hoppas att hon inte menade vad hon sa.

Nr 6. Sigfrid Christoffersson, han var gift med en tredje syster till pappa. Vad skall jag säga om honom, jo han var en baddare att arbeta, det gick undan när han satte igång. Han gjorde någonting som var märkligt på den tiden, han flyttade hela huset till en ny grund med källare, visserligen endast husets bredd men dock ett annorlunda företag.

Nr 7 Olov Söderholm, honom kommer jag inte ihåg. Hans son Tord var gift med Eva min kusin. Tord var den tjurigaste person jag har känt.

Nr 8 Eskil Forsberg, har jag skrivit om förut.

Nr 9 Mårten Forsberg, enligt Gunilla var han en glad och vänlig person, och det äger nog sin riktighet.

Nr10 Nils Berggren, Jepen, Nicke, Niklas, kärt barn har många namn. Nicke var bror till mamma och gift med Emma Sahlèn från Billsta. Han hade besvär med ryggen och gick med käpp, sk spanskrör så länge jag kan minnas. Pappa och Nicke träffades så gott som varje dag och pratade bort en timme eller så. De var ovanligt goda grannar. Emma var en pedantisk person i allt hon gjorde, t ex tuggade hon all mat med 30 tuggor. Jag kommer ihåg att hon vävde blått bomullstyg, det man idag kallar jeanstyg.

Nr 11 Nils Svensson, gift med Göta ? från Grytsjö ”Dalern” som vi kallade honom, det var hans svärord. Det är tack vare honom som bykistan har alla handlingar kvar från år 1696. När jag skulle fotografera kartorna som fanns i kistan , fick jag sitta en halv dag och kallprata för att mjuka upp honom, innan han gav mig nyckeln till häbret där kistan förvarades. Tyvärr hade en kvist lossnat i botten så att möss tagit sig in och gnagt sönder en karta. Nickes farfar kom från Stavarn i Anundsjö. Nickes far var bror till mormor.

Nr 12 Otto Byström, var ogift – ”gampajk”. Han övertog hemmanet efter Nils Nilsson, farbror till Nils Svensson Nr 11. Nils – Nirs Nirsen – minns jag inte, men hans änka Nirs Nirs Lisa kommer jag ihåg, jag var där och hjälpte till med något, vad kommer jag inte ihåg, hon bjöd på mjölk och sockerkaka, det var en minnesvärd upplevelse, när jag satt med mjölkglaset som var svart av smuts sa hon, ta nu å tåtta, det var ingen tårta, det var en bedrövlig sockerkaka, den var c:a 1,5 cm. tjock, dåligt gräddad bara torkad i svag värme, mellan ytter ”skalet” var det rå deg, jag kunde inte äta den när jag såg kletet och hennes smutsiga händer. Det mesta var kletigt och smutsigt. Jag var törstig så jag drack ur glaset men ”tåttan” rullade jag ihop och stoppade i fickan. Otto hade inte tid att laga mat varje dag, så han kokade en stor gryta gröt på måndagen så att det räckte hela veckan.

Pappa och Olle byggde ett nytt hus åt Otto någon gång på 40 –talet, han flyttade aldrig in, utan huset stod och förföll, det är rivet nu. Det gamla står kvar och förfaller. Det är gården öster om Lilla Norrland, Nr 17

Nr 13 Pelle Andersson, var gift med Karin Svensson syster med Nils Svensson. Pelle ägnade sig åt affärer ibland, han hade en affär i mindre skala i en stuga på gården, åren 1935-38. Efter det bodde sömmerskan Anny Svensson där en tid. Torsten köpte huset och flyttade det till Umeå skärgård, för att bli sommarstuga.

Nr 14 Jonke Wikström, dog 1923 så honom kan jag knappast ha något minne av. Vad jag minns från Wikströms ,var att när vi var på hemväg från skolan så tog vi rovor ur deras rovland, vägen gick nämligen genom deras gård och förbi rovlandet. En sak till, de hade alltid en sån fin trädgård.

Nr 15 Janne Kristoffersson, gift med Kristina – Kekkä – Näsström från Hållen. Janne hade en smedja, som låg vid Kvarnbäcken, snett nedanför Jösse bönninga på andra sidan bäcken, Han var byns smed. Jag har en eldtång som han smitt.

En bror till Janne, Nicke Kristoffersson, han var snickare och arbetade bl a med hamnbygget i Örnsköldsvik. För att slippa göra militärtjänst åkte han till Amerika och Canada, år 1908. I Canada arbetade han i huvudsak med järnvägsarbete och i skogen. När Canada gick med i andra världskriget flydde han till U S A och höll sig undan där i några år. Jag är osäker på de rätta årtalen. De två senaste åren i Amerika var han psykiskt sjuk, det blev förmodligen för påfrestande att fly undan myndigheterna. Han kom hem 1930 tror jag. Det är honom och Elfrid Berggren vi har att tacka för att fäbodarna är kvar.

Nr 16 Johan Kanutus Persson ”JK” kallad, han var ogift, hans syster Selma fungerade som hushållerska. JK var nämndeman och var den som ofta fick skriva alla myndighetshandlingar åt många i byn. Småskolan var inhyst i hans hus. Han var den som vid den tiden höll byns tjur.

På tal om tjuren så brukade byamännen hålla auktion på fräken och starrhö runt Östansjösjön, för att få pengar och ersätta den som höll tjuren. Även den samfällda platsen – som nu är en björkdungen öster om Lilla Norrland Nr 17 - , brukade ingå i den s k oxslåttern. Östen och jag löste, som det heter, höet på den platsen för 25 öre. Jonke Berggren blev arg på oss, för han ville köpa höet.

Ragnar Forsberg, som jag redan nämnt, var torpare men ville gärna ge sken av att var värst och har gett upphov till en del uttryck, han skröt över hur många hölänkar han fått på ”storraningen” egentligen en ynka liten åkerteg. Det var bekant hur tunt han hässjade. En pojke som hade varit där och hjälpt honom sa, je kan kastä mössa rätt genöm hässja. Han hade sina egendomliga uttryck t ex Äss int je e gon vära gapp = om inte jag är kapabel att gör det. Je skä visä fattilappa noli byn, han hade det ganska knapert själv. Han satt en gång och åt köttsoppa efter ett dagsverke hos Wikströms när han sa, hör du Jonkä je sin stjäärn, han ville tala om att det var för litet fett i soppan.

Jösse Thalèn bodde i vår nuvarande sommarstuga, Nr 18. Han hade hålgom och talade därför ”sluddrigt” jag hade svårt att förstå honom. Han hade en ko och för att kunna föda den hade han höslåtter på en raning väster om Eliastjärn.

Hans Österlund Nr 19, det var han som bodde nedanför Sven- Georg. Han köpte och sålde skinn och fågel, sålde godis, kaffe socker mm. Så fort jag fick en femöring sprang jag dit och köpte tio halvöres kola. ”Hansch” var träffpunkten för oss pojkar, på lördagar för både små och stora pojkar. Flickor var sällan med på dessa träffar.

Jonke Berggren Nr 20, var bror till min morfar, Jonke var den som vi pojkar retade på olika sätt. Alex hans son, var lite av ett original, han brukade dricka pilsner så han blev på ”pickalurven” som han sa, då tog han fram fiolen och spelade några låtar. Han kunde tydligen spela ganska bra ,eftersom han tillsammans med andra, spelade i filmen Barnen från Frostmofjällen.

En höstdag var Anna Eriksson hemma hos Jonkes och hjälpte Brita att baka tunnbröd, när hon skulle gå hem på kvällen hade det under dagen snöat ungefär 30-40 cm, hon hade nästan 2 km, utan plogad väg. Jonke tyckte då att Alex skulle följa henne och trampa upp vägen – till saken hör att Anna var en storvuxen kvinna och Alex var en liten man - . De gav sig iväg med Alex före men när de hade kommit på halva vägen så stannade Alex och sa, Anna du som har längre ben får gå före nu när det bär uppför, ja hon trampade iväg och han efter henne fram till gården, där vände han och gick hem.

Pelle Berggren, bror till Jonke Berggren och min morfar, var ”gampajk”, han bodde hos Jonke Mårtensson. Han gick mest omkring och hälsade på i gårdarna. Jag minns att när han kom hem till oss så gick han i regel och lade sig på kökssoffan. Han sa inget när han kom. Efter en stund sov han med ljudliga ”timmerstockar”. Efter en stund, en kvart c:a, brukade han vakna och gå sin väg, även då utan att säga något. Var det kaffedags då stannade han och var väldigt pratsjuk.

Tidvis var han eldare och hustomte hos Br. Berggrens snickeri, där jag arbetade. När det var middagsrast – lunch – brukade han vila ”middag” då lade han sig på en snickarbänk med en bit järnvägsräls under huvudet, det dröjde inte många minuter förrän han sov och snarkade. Jag kan tala om att mamma och jag har övertagit hans gravplats på Mo kyrkogård, det har inte funnits någon gravsten på hans grav. De närmaste blev osams om vem som skulle betala stenen. Nu har jag låtit sätta upp en sten med hans namn på.

Medan jag är inne på avsnittet, personer i byn så kan jag berätta att varje bonde i byn hade skyldighet att ploga byvägen, fram till Gottne. De skulle även ploga vägen mellan Gottne och Björnsjö, var och en hade en sträcka som var avpassad efter fastighetens storlek. En storbonde hade längre sträcka än en småbonde. I byn gick plogningen i turordning. Det är otaliga gånger som jag sprungit – man sprang alltid - till närmaste granne med plogkilen när pappa hade plogat. När grannen hade plogat, var det hans tur att gå vidare med plogkilen. Plogkilen var en trekantig 2 cm tjock brädlapp 15x15x15 cm med inskurna bomärken och inbrända namn. På den tiden var det en träplog som drogs av en eller två hästar beroende av snömängden.

En mycket viktig ordning i byn var byamännens ålderman. Ursprungligen var den äldste bonden ålderman, under hand ändrades ordningen så att varje bonde var ålderman ett år i taget, man gick varvet runt.

När bystämman behövde träffas, skrev åldermannen en kallelse och fäste det på ”klubben” och gick över med den till sin granne, som läste kallelsen och gick vidare till nästa o s v tillbaka till åldermannen. Klubben var en sexkantig träkloss, ungefär 5 cm tjock och 20 cm lång, med avfasad topp och hål för en läderrem. Klubben var fylld av böndernas bomärken.

Det kan hända att jag glömt något, men dyker det upp något så får jag ta det på slutet.

Lördagsdanser

Det har funnits dansbanor i Söderå, Gottne och Östansjö. I Söderå 1 st, i Gottne 5 st och i Östansjö 3 st. Det dansades även på Hägglunds logen och Byströms logen. Vi småpojkar brukade smyga dit utan lov, men vi blev alltid bortkörda av ordningsvakterna, det var omväxlande, Herbert Norlander, Harald Östman och Gunnar Nilsson som jag kommer ihåg.

När jag blev lite äldre var jag ofta både på Byströms logen och Hägglunds logen. Det fanns också s.k. riktiga dansbanor, med musikestrad, det var Gamskolbacken och Skogsblomman, den trevligaste var Skogsblomman, där kunde man som ung smyga omkring i buskarna och se hur de stora pojkarna bar sig åt, det var både spännande och lärorikt.

Under min tid fanns det ingen dansbana i Östansjö, bra var väl det, jag var så illa sedd av en del skenheliga personer. Jag förledde andra ungdomar till synd och ”skörlevnad”, ja jag var inte helt ensam, de äldre kusinerna Holger, Holmfrid, Axel, Sven och Gösta var också ute i svängen ganska mycket men de föll offer för väckelserörelsen som svepte över byarna, kvar var Axel, Gösta och jag. Det var Axel och jag som ofta gick på danser. Det var ganska mycket fylla, men jag kan skryta med att vi var nyktra båda två.

Vi gick från Östansjö till Gottne, tre kilometer, där vi tog bil eller buss till Olympia i Bredbyn, när vi kom hem kunde det ha snöat ett par dm. och att då traska i lågskor till Östansjö var inte så roligt. Både skor och kläder var i bedrövligt skick, det tog lång tid att borsta och pressa kostymen. På den tiden var jag ganska noga med klädseln i jämförelse med andra, jag skötte om mina kläder själv.

Lite skryt igen. Ibland på danserna brukade flickorna välja vilken pojke som hade den bäst välpressade kostymen och den snyggaste och bästa slipsknuten, m.a.o. var prydligast. Ofta var det jag som blev den utvalde, självfallet blev jag mäkta stolt.

Det hände då och då att vi pojkar, 5-6 st, tog en taxi och åkte till någon by i Anundsjö där det var logdans, Seltjärn eller Brattsjö. Under kvällens lopp kom vi överens med den som körde taxin att han skulle hämta oss i tur och ordning vid en bestämd tidpunkt på morgonen i de byar vi hamnade i, naturligtvis måste flickan ge sitt godkännande av tiden. Det brukade fungera riktigt bra.

Det hände att mamma redan hade stigit upp när jag kom hem, det var ganska skönt för då fick jag ordentligt med mat, hon visste att jag var hungrig. Hon var en förstående mor på mer än ett sätt. Åke se till att du inte råkar ut för någon olycka, då visste jag vad hon menade, inga fler pekpinnar. På tal om att vara hungrig så brukade vi stanna, när vi kom hem frampå småtimmarna, vid kvarnbäcken och dricka mjölk ur mjölkkrukorna som ”Kebbe Janne” och ”JK” hade ställt i vattnet för att hållas svalt till morgonen när mjölkbilen kom. Den dagen var det nog dålig fetthalt i deras mjölk – om mejeriet hade tagit fettprover. Grädden flyter nämligen upp så det var mest grädde vi drack.

En helg åkte Sven Tissel och jag med buss till Solberg. Vi hade tält och sovsäckar för att övernatta därstädes. På dansen träffade vi två flickor från Stavarn – min mormor är född i Stavarn - . När dansen var slut gick vi till vårt tält och där kröp vi ner två och två i var sin sovsäck, där trängdes vi till fram emot morgonsidan när vi steg upp och gav oss på väg till Stavarn. Vägen var egentligen en stig, den gick över bottenlösa myrar där det var utlagt stockar för att över huvudtaget kunna komma över. När vi kom fram till byn så mötte vi fadern till en av flickorna, han skulle gå bakom knuten för att klara av morgon behovet, flickan blev arg och körde iväg honom till ett annat ställe. Vi gick in all fyra för att bli bjudna på smörgåsar med mjölk. Det smakade må Du tro, efter att ha dansat hela kvällen och inte sovit mycket och dessutom gått nästan 6 kilometer på en skogsstig.

Något som måste få komma med utan att behöva redigera om alla sidor. Mamma sålde smör så fort det blev ett kilo över, i verkligheten blev det aldrig något över, men vi behövde pengar. Så länge farmor levde var det mycket svårt. Mamma fick bra betalt, hon hade ett smör som alla frågade efter – Ha jä na smör frånà Viola – var den stående frågan i affären. Under krigsåren gällde det att sälja så mycket som möjligt, i varje fall under de första åren av 1940, det år jag var skogshuggare. Då fick jag en blandning av mjöl, mjölk och fett på smörgåsarna i stället för smör när jag var i skogen. Det var ju svinkallt den vintern så ”smörgåsarna” frös, jag måste värma dem för att inte bita i isbitar. Mamma sålde ägg också, det var lättare att avstå ägg, där var hon också efterfrågad. Hon torkade alltid av smuts så äggen var vita och fina , till skillnad från andra som kom till affären med smutsiga ägg.

Lite om godis igen, Jag tror att nutidens barn inte kan föreställa sig hur sällan och lite vi fick godis i min barndom. Jag brukade spara ett (1) öringar—det fanns sådana på den tiden—tills jag fick fem (5) st då sprang jag till ”Hansch” och köpte en del av en 25 öres chokladkaka, den var uppdelad i fem delar med en bokstav av BLOCK, på varje del. När jag ville köpa för fem öre, då bröt ”Hansch” av en del av kakan, det kunde dröja ett bra tag innan hela kakan blev såld. Ibland köpte jag 10 st halvöres kola. Det här har jag berättat förr. Åhlén & Holm ”priskurant” hade en tablettask, Meditol som jag gärna ville ha, så jag ”skrev efter” en ask, med andra saker som mamma skickade efter. Jag kommer ihåg vilken glädje det var när paketet öppnades och jag fick den fina vit/röda asken, den kostade 25 öre, en stor summa för mig på den tiden. Den räckte ett helt år.

I min barndom hade vi varken telefon eller radio. Måste man någon gång telefonera gick vi till Pelles. Pappa gick till morfars för att lyssna på väderleksrapporten. Man umgicks på ett helt annat sätt, vuxna hälsade på varandra, barnen lekte på alla möjliga sätt, det var att bygga kojor och tillverka trehjulingar som vi åkte på utfö backarna. På vinternvar det skidåkning och skidhoppning, vi åkte ”långstöttningsläp” utför långa branta backar, flera sparkstöttingar efter varandra, där man satt på den egna sparken och styrde den som var framför, det kunde vara fem—sex stycken hopkopplade.

Jag har tidigare nämnt att pappa snusade, han lovade att om vi inte började med att snusa, skulle vi få en cykel när vi fyllde femton år. Inte fick jag någon , jag köpte en själv året därpå, en av märket Rex. Den blev stulen i Bagarmossen någon gång i början av 50 –talet.

Min första kostym beställde jag hos en skräddare i Bredbyn. Det brukade vara konfirmationskostymen som var den första, jag hade svarta byxor och vit skjorta. Det blev några bussresor till Bredbyn för provning. När jag åkte hem med kostymen, glömde jag fårskinnshandskarna som jag lånat av pappa, det var svinkallt. Det var inte nådigt att komma hem och tala om att jag tappat handskarna. Dagens ungdom skulle förmodligen inte komma ihåg en sån bagatell. För mig var det oerhört upprörande, jag viste att de kostade mycket pengar.