Farmor, morfar och mormor

Om farmor, morfar och mormor

Jag har ett minne som är mindre roligt och som jag aldrig glömmer. Farmor hade förmåner som änka efter det hon sålt hemmanet, hon skulle ha en viss mängd korn, potatis, mjölk, kött och smör, det var fördelat på de fyra bröderna, Olle, Eskil, Einar och pappa. Vi skulle lämna en viss mängd smör varje vecka, hur mycket vet jag inte. En dag hade farmor hämtat smöret, - betydligt mycket mer än vad vi fick behålla själv – En timme senare trampade hon iväg till Gottne och faster Lydia, bärande på paketet med smöret hon hämtat hos mamma.

Själv behövde farmor inte smöret och Lydia var heller inte i något större behov av det, de var relativt välbärgade jämfört med oss. Den gången grät mamma, hon viste att det smör som blev över när farmor hade tagit sitt, inte skulle räcka till hennes egna barn. Farmor hade mycket väl kunnat avstå från sin förmånsrätt till förmån för sina barnbarn men sån var hon inte. Jag tyckte inte om henne hon var argsint och grälade alltid på oss när vi någon gång var hemma hos henne.

Det var helt annorlunda med mormor hon var ettrig och hutade åt oss barn när vi behövde det men hon var hjärtesnäll, jag följde alltid efter henne när hon rensade i ”kröddgårn” eller plockade bär, då fick jag alltid något. När hon någon gång hade fräst åt mig – jag hade väl gjort något dumt – kunde hon säga, Åke köm nu skä du fo en sökkerbit, så gick vi in och hon tog fram sockerskålen, - en stor träskål - och klippte en stor bit ur sockertoppen, man var inte bortskämd med godis. Jag fick hjälpa henne att söka efter hönsens ägg, hönorna gömde alltid sina bon för att ha sina ägg ifred – dom ville samla en hög för att sedan ligga på dom ock kläcka fram kycklingar -. När jag hittat ett bo och plockat fram fyra- fem ägg, kunde jag få ett par stycken med orden, sprang hem nu men ha int sant döm. Hon ville väl bli av med mig.

Det var likadant med våra hönor, de gömde sina bon på de mest omöjliga ställen, man måste sitta och passa dom för att se varifrån de kom. Ibland lyckades de gömma sitt bo så väl att det helt plötsligt kom en kull kycklingar framspringande.

Jag var ofta hos morfar och mormor, så gott som varje dag fram till 13-14 års ålder. Morfar var blind så länge jag kan minnas. Jag var hans ögon när han ville hälsa på någon uti byn, Olles , Jonkes eller hans bror Jonke.

En gång när Jonke var sjuk ville morfar gå och hälsa på honom, så jag följde och ledde honom förbi stenar och andra ojämnheter till gård Nr 20. När vi kom dit låg Jonke och slevade i sig soppa, morfar satte sig på en stol bredvid sängen, lade huvudet på sned och lyssnade en stund, sen sa han, hördu Jonke hall du pä å tvätt deg -.Jonke sörplade och plaskade så det lät som om han tvättade sig, då var det svårt att hålla sig för skratt. Morfar måste ha litat på mig, han nämnde en annan pojke vid namn och sa – han täla int öm för meg vä stena er sä jeg nästa rammel –.

Som jag sagt så var jag mycket uppe hos morfars, det var en stadig syssla att bära in ved och lägga in i ett skåp bakom honom där han satt i en karmfåtölj. När jag lagt in veden, brukade jag borsta av mig skräp från veden in i skåpet, då sa han en dag. Åke vä du e ordentli söm börst å deg, Mamma hade väl sagt åt mig hur jag skulle göra.

Eftersom morfar var blind satt han i sin stol mest hela dagarna och ofta lyssnade han på radio, han hörde på väggklockans slag när det var nyhetsdags. Det slog aldrig fel, så fort väderleksrapporten började, då började mormor prata, då sa morfar, kan du int vära töst nan gang, je jet fäl fo täla sa mormor

Trots att morfar var blind så skötte han om att göra upp eld i järnspisen, han ställde sig framför spisen med ett knä på golvet och plockade fram ved och näver från utrymmet under spisen ock gjorde upp eld. Jag kommer fortfarande ihåg hans smala, långa fingrar som var sotfläckiga av spisen.

För att han skulle komma till utedasset utan hjälp, var det spänt en järntråd mellan husknuten och dasset, på den hakade han sin käpp och trampade iväg c:a 100 m.

När man är barn förstår man inte alltid allt som händer. På den tiden hade kvinnorna långa vida kjolar som gick ned till fotknölarna. Mormor och ibland Elin – mammas syster – brukade gå bakom knuten och där ställde de sig bredbent och svagt framåtlutade och som jag senare förstod, för att kissa. Det stänkte säkert på kjolarna, eftersom det ibland luktade kiss.

Morfar var en duktig snickare innan han blev blind, han gjorde alla handvertyg och maskiner själv, handhyvlar, stämjärn, planhyvel,bandsåg, svarv mm. Bland det han snickrade var ett lager ”härver” höräfsor, innan han blev blind. Dessa härvor gick jag och sålde några år och alla jag kunde bära gick åt. När lagret var slut ville pappa hjälpa till och gjorde ett antal som jag sedan gick och sålde. En dag var det en bonde bort i ”berget” som frågade, han Sventje jot a hannän, ja sa jag, nä dä tro int jeg, då fick jag tala om att det var pappa som gjort dem, pappa var alls inte lika skicklig som morfar.

Oförklarliga händelser

Morfar var min ”idol” han var kärv men rättvis. Han förmanade och sa, Åke du skä int förhäv deg, å tänk ättä, du kan ha fel.

När jag är inne på avsnittet morfar så kan jag nämna att han var djupt religiös men ändå trodde han på och blev utsatt för övernaturliga ting. Han berättade, att en kväll när han var på hemväg från ett kyrkofullmäktige möte och hade passerat Roland Anderssons gård – vägen gick genom den gården – så mötte han en hästskjuts – en gigg – han kände mannen som körde mycket väl så de hälsade på varandra med att lyfta på hatten som brukligt var, när han gått en bit stannade han och blev iskall över hela kroppen. Den där mannen var ju död för ett bra tag sedan. Han vände sig om men där fanns ingen hästskjuts.

En annan gång kom han nerifrån ån på kyrkvägen, det var en månljus kväll då såg han en vitklädd kvinna som gick på åkern öster om honom. Han tittade bort en stund och när han skulle se om han kände igen henne så var hon borta.