Djuren och gårdsarbetet

Djuren

Vi hade husdjur som alla bönder på den tiden: 4-5 kor, 1 ibland 2 kalvar, 1 gris, 5-10 får, 1 häst- en märr- och höns naturligtvis. Hönsen gick lösa på gårdsplanen där de lämnade sina högar överallt, dessa trampade vi i ganska ofta. Mamma hade jämnt sjå att tvätta våra kläder som blivit nedsmutsade och luktade ”pyton”. Korna och de andra djuren skulle ständigt ha mat, så det var bara att gå och ge korna hö och ”möcka dynga” ur dyngrännan. Kalvarna skulle ha mjölk, var det en nykalvad, fick man stoppa fingrarna i kalvens mun och trycka ned kalvens huvud med fingrarna i hinken med mjölk för att få den att börja suga och dricka.

Hönsen skulle ha korn och brödsmulor, grisen skulle ha en hink med allehanda rester, potatisskal, grötrester mm. Fåren, korna och märren hö, men höet skulle först kastas ned från höskullen och sedan släpas till respektive djur. Man skulle sopa golven i porten, lagårn och stallet varje dag. Porten, det var entrèhallen så att säga.

Mata och sköta korna var inget mansgöra, jag var ju bara pojke så det gick för sig, men jag talade aldrig om det för mina kamrater. Att sköta om hästar det var karlgöra. Pappa, han hjälpte till med allt arbete som förekom i lagårn men vi såg till att inte folket i byn fick veta att han gjorde kvinnfolksgöra. Jag tror säkert att det var flera män i byn som gjorde kvinnfolksgöra i lagårn.

Strax före jul slaktade vi vår gris –det var en outtalad tävlan mellan de närmaste grannarna vem som hade den fetaste grisen. Även någon spädkalv slaktades före jul, man måste ju ha kalvsylta till jul.

Jag var den som ofta måste hjälpa till när grisen skulle slaktas. Det är möjligt att Torkel var med ibland men jag tror inte Torsten var med vid någon slakt. Jag fick se till att lagårdsgrytan var full med kokhett vatten så att man kunde skålla grisen. När man hällde kokhett vatten på griskroppen, kunde man med en plåtskopa skrapa av borsten, svinborst har Du kanske hört talas om.

Vi hakade av dassdörren och lade den på två kraftiga träkubbar, på den lade vi grisen. När skållningen var klar började styckningen, merparten av grisen lades i en trätunna för att saltas, huvudet lades i en hink för sig, fötterna och svansen lades i en annan hink. Fötterna skulle så småningom bli en delikatess på julbordet.

Kalven fick jag klara själv, den slog man med yxhammaren i skallen så den bedövades, sen måste den tömmas på blod. Det var inget roligt arbete men på en bondgård måste någon göra sådant också.

Att nacka en höna när hon gjort sin tjänst som värphöna var inte så svårt, jag tog tag i benen på hönan och lade upp henne på en huggkubbe och högg av henne huvudet med en vass yxa, sen brukade jag kasta upp hönan i luften, då flög hon ganska högt upp i luften, utan huvud.

När jag håller på med lagårn kan jag ta det där med vattnet. Till lagårn var det vattenledning som jag tidigare nämnt. Till att börja med var det borrade furustockar, vilka senare byttes ut mot järnrör. Varje vinter frös vattnet i ledningen, då fick vi lägga ut rännor av urgröpta stockar eller i vinkel spikade bräder, från brunnen till lagårn och ösa upp vatten ur brunnen till rännan. Ofta sinade den brunnen, då fick vi ta fram ”drögen” = träkälke, på vilken vi ställde en stor trätunna och dra den upp till en brunn som låg c:a 500 m uppe i skogen. Det är ganska brant från lagårn till brunnen, det var ett mycket tungt arbete för två halvvuxna pojkar – Torsten och jag.

Tänk Dig en tunna full med vatten i en utförsbacke där det blev tvärstopp ibland och vattnet skvalpade över och bildade is i spåren. Upp var det att dra i det isiga väglaget, ned skulle vi hålla emot så inte drögen med tunnan rusade iväg utan vår kontroll, ibland hände det att tunnan välte. Väldigt roligt att börja ösa upp nytt vatten när det ibland var över 20o kyla.

Detta var vårt arbete när vi kom från skolan, dessutom ingick det i vår plikt att såga och klyva all ved samt bära in den och stapla ”vearon” full. Vearon har jag tidigare nämnt.

Det var så gott som jämt bråk oss emellan när vi stod och sågade veden – du drar ju ingenting, jo det gör jag visst, det är du som inte drar o s v – vi hade en stor bågsåg och vi måste vara två för att kunna hantera den.

Mera om kor. Eftersom det nästan jämt var knapert med hö, det räckte knappast till våren, så fort det var grönt släpptes korna ut i ”jala”, inhägnad betesmark runt gården och en bit upp i skogen. Där fick de gå tills det blev bete i skogen, då släpptes de ur hagen, för att gå lösa i skogen. Korna kom hem varje kväll hela sommaren när de ville bli mjölkade.

På hösten när det kom svamp i markerna och betet minskade på hemskogen, då kunde de dra iväg ganska långt och om det då var dåligt väder, med blåst och regn, ställde de sig i någon tät skog och ville inte gå hem, då var de ”sura” hette det.

Sådana kvällar satt mamma och Märta och väntade, klockan blev 9, 10,och 11 på kvällen, då brukade mamma komma och väcka mig, Åke nu måste du ut och hämta hem ”kjyna” = korna.

Då var det bara att klä på sig och ge sig ut i regn och mörker. Jag sprang vägen upp till fäbodarna, sedan upp till Lyarkullen, det var en bergknalle där man i alla tider stått och lyssnat efter kor, därav namnet. Jag kunde stå där och lyssna en kvart- halvtimme tills jag hörde en klockklang från skällkon när hon rörde på huvudet, då tog jag ut riktningen och hoppades att jag hört rätt.

Nu kan man undra hur jag hittade och kunde ta mig fram i kolmörkret. Jo jag var mycket hemmastadd med skogsmarkerna och kände terrängen nästan över allt, Även om det är helsvart kan man se profilen av skogen och bergsprofilerna mot himlen, på så sätt kan man orientera sig. När jag så småningom hittat korna, gällde det att få dem att röra på sig, de var sega och sura så jag måste hojta och slå. Trögt gick det och när vi kom på hemskogen så lämnade jag dem, sprang hem och i säng. Jag var mellan 17 och 23 år den där tiden.

Så var det Märta

Hon var Ragnar Forsbergs mor, hans kor var det som gick med våra kor på skogen och hade plats i vår sommar ladugård. Ragnar bodde ”sö öm ån”, söder om Forsån uppe på berget, vi har varit där några gånger så Du vet var det ligger. Märta gick denna väg, omkring 3 km. varje morgon och kväll under sommaren, för att mjölka 2 st. kor, hon måste ju också bära hem mjölken, detta gjorde hon tills hon blev 84 år. Hon hade slitit hårt hela sitt liv, ändå orkade hon med att stiga upp kl. 6 för att korna skulle ut vid 7 tiden..

Ekonomi

Vår ekonomiska standard var inte så särskilt lysande, vi var inte heller direkt fattiga, det fanns jordbruksprodukter och djur hade vi men kontanter var det sämre med. Jag vet att ett år på senare tid hade vi 200 kr att köpa det nödvändigaste såsom salt, socker, mjöl, kaffe mm.

Det var mest salt fläsk, kött, Norsk fet sill och kornmjölsgröt, ibland med sirap och en skvätt blåmjölk, ungefär detsamma som minimjölk. Jag har sedan jag gifte mig inte ätit kornmjölsgröt. Ofta åt vi ”bryta”, mjölk med söndersmulat tunnbröd med sylt eller socker.

Ibland på vårkanten kunde det vara slut på kött och fläsk, då brukade en moster komma smygande med både kött och fläsk. Varför smygande, jo hon vågade inte tala om för sin man att hon gav bort det dom egentligen inte behövde själva, ibland blev det ganska härsket och då slängde de bort det.

I förrummet till källaren förvarades bland annat, en stor träså med salt fläsk, en fem liters plåthink med Norsk fetsill, salt som bara den, en träkagge med osockrad lingonsylt och mycket annat. Vissa år blev det inga lingon då plockade vi rönnbär och gjorde sylt, den var sur, något socker var det inte tal om. Om vintern blev allting hårdfruset, då fick man nästan hugga loss det man ville ha.

I jordkällaren förvarades sådant som inte fick frysa, potatis, morötter, kålrötter, rödbetor mm. Potatisen hällde man ner genom ett hål i stenvalvet, I toppen av valvet fanns en ventilationstrumma för att få bort fukten. På den tiden det här är frågan om, hade alla gårdar fungerande jordkällare