Pojkstreck och lekar

Pojkstreck och lekar

Om jag börjar med pojkstrecken så var de väl som alla andra pojkars bus i den åldern, 6-10 år.

Vi var fyra pojkar som var tillsammans, två och två eller alla fyra, det vi höll på med var ganska oskyldigt, vi spelade hartsfiol hos de som vi ville reta och som vi visste blev arga, en som vi hade ett gott öga till var Jonke Berggren bror till morfar.

När vi hade hållit på några kvällar brukade han komma utrusande och jaga oss. Ibland tog han hagelbössan och sköt ett skott, naturligtvis inte på oss utan upp i luften, självklart blev vi rädda när han kom med geväret.

Ett spratt som inte var så oskyldigt var när vi spände snören över vägen där vi visste att Jonke skulle komma, på kvällen i mörkret. Vi väntade i närheten för att höra honom falla och höra honom svära och leva om, en gång fick han fast mig, då trodde jag att jag skulle få världens omgång men det blev bara att han ruskade om mig ordentligt och sa åt mig att sluta med dumheterna. Efter det slutade jag att spänna snören över vägen.

Barn måste ha någon som vakar över sig,. En gång gjorde vi något som var så otroligt dumt, något som jag aldrig glömmer. Östen och jag var i deras lagårsport,= Ladugårdens Entréhall med dörrar till stallet och lagårn samt avgränsat utrymme för vinterns hö. Vi satt i porten och rökte torkade klöver blommor i våra hemgjorda pipor, då hörde vi Östens mamma komma –vi fick ju inte röka – så vi kröp in i en grotta som vi gjort inne i höet. Där satt vi inne i det torra höet och rökte, det var en lång gång in till grottan. Det knottrar sig i huden när jag så här efteråt tänker på vad som kunnat hända, om det hade börjat brinna.

Att vi inte slog oss fördärvade är märkligt så som vi klättrade i de höga kornhässjorna, i höga träd efter fågelbon och när vi jagade varandra på åsarna uppe under taket på höskullen eller när vi klättrade utanpå hala bergsbranter.

Det som förvånar mig är att vi barn fick gå till Rulltjärnsstugan och ligga där över lördagsnatt. Vi var fyra stycken Tage, Sven, Östen och jag, vi gick dit på lördagsmorron och tillbaka på söndagskväll. Det är omkring en halv mil, ingen väg bara en kostig. Där var vi för att fiska, vi rodde runt med båten och badade vid lämpligt ställe. Vi eldade i plåtkaminen och lagade mat, pannkaka och fisk, det var trevligt och spännande, ibland brukade vädrets makter, eller vad det var spela oss spratt av olika slag. Vi kunde vakna mitt i natten av att det sprakade och dånade som om det brann i kaminen, men när vi steg upp och såg efter så var där ingen eld. En gång var det någon som ryckte hårt i dörren som när man vill komma in, jag hoppade upp och öppnade men det fanns ingen där. Alla hade vi hört samma sak. Andra sa att det spökade i kojan.

Vi hade ”Skattkammare” på några berghällar på västsluttningen av Orrberget, där samlade vi på småsaker, en vacker sten, en tom tändsticksask, en träkniv o.s.v.. Skattkammaren bestod av flata stenar ungefär 50 x 30 cm uppbyggt som en liten gravkammare.

Hägring i samband med bad

Vi pojkar sprang ofta ner till ån för att fiska och bada Vi satte ut mjärdar och fick ganska mycket fisk, gädda, abborre, mört, harr, ”stenbit” = bäcköring och braxen, till fisket kommer jag senare.

Bada var mest att plaska, springa omkring och leka, inte mycket simma. På den tiden var inte stränderna igenvuxna av sly och skog. Genom att det var timmerflottning varje vår rensades stränderna från allt som kunde hindra stockarnas lopp. Jag har själv varit med och flottat under 1939-40 talet.1953 flottades för sista gången i Forsån.

För att återgå till bad, så hände det något märkligt en gång när Östen och jag var nere i ån och badade. Det var en bit nedanför där Galtbäcken rinner till och där ån gör en skarp vänsterkrök mot Berggrens skifte. När vi plaskade omkring i vattnet hörde vi Nicke Berggren och en person till komma gående emot oss, fåniga som barn brukar vara ville vi inte visa oss nakna, så vi sprang upp ur vattnet och uppför åslänten som var ganska brant och hög, mot öster

När vi kom upp på krönet tvärstannade vi bägge två, och slängde oss på marken, därför att på en åker- inte långt ifrån oss –vilken sluttade svagt ner mot ån, gick det karlar och slog hö, kvinnor räfsade ihop höet. En karl med häst och höskrinda samlade ihop höet. Vi hörde att de talade med varandra.

Uppe mot skogskanten låg en gård med ett stort och ett litet hus, samt ladugård med uthus, alla omålade och gråa. Kläderna de hade var för oss ålderdomliga. Vi såg och hörde allt detta samtidigt båda två Till saken hör att från den plats vi befann oss, ser man inga åkrar eller hus, bara tät skog, dessutom lite för långt för att man skall höra när folk talar. I den riktningen fanns Janne Erikssons gård och Ottos åker nuv. Sven Georgs. Vi kröp snabbt ned till våra kläder, vi var ju nakna. Förklara detta den som kan.