Julen, skogen och jakten

Litet om julen

Vi brukade tävla om vem som kunde hugga den vackraste granen. Det var vi själva, Niklas, Olles, Nisses och Jonkes. Under hela året gick man och spanade efter vackra granar, när man gick i skogen. Granen stod alltid i köket och kläddes tidigt på morgonen. Den var klädd med glaskulor i alla storlekar och färger, papperskarameller som vi gjorde själva med en sockerkaramell inuti, glitterremsor och flaggor, äpplen, levande ljus, som tändes på julaftonen, och naturligtvis en glittrande toppstjärna.

Vi brukade skjuta prick på glaskulorna med en trådpistol som några av oss fick i julklapp, det var svarvade träkulor som vi sköt med och när vi tappade dem tog vi leder ur lutfiskens ryggrad.

Julaftonen var frosseriets dag. Det började med att pappa kom på morgonen innan vi hade stigit upp, med två skivor limpa med sirap på och mjölk. Klockan 12 var det saft och kakor i mängd, minst sju sorter. Prick kl 3 gick vi upp till Nicke Berggrens och där fick vi saft och kakor igen, det var förutom 7-8 kaksorter även klenätter och flottyrkransar, på det blev det gräddtårta samt hjortronsylt med grädde, surlingon med socker och sedan äpplen.

En halvtimme efter det vi kommit hem, dukades det fram smörgåsbord med pressylta, kalvsylta, leverpastej, grisfötter, skinka med dopp i grytan till allt detta var det smör och tunnbröd, det var vitost, mesost och ”blana” mm. Klockan 7 på kvällen fick vi risgrynsgröt och lutfisk. Allt var av egen tillverkning. Endast kryddor, ris och den torkade fisken som vi lade i lut var köpta varor. Gör om detta den som kan. Som Du förstår så var det et väldigt skurande, stökande och kokande veckorna före jul.

Julklapparna var inte många och inte dyra heller. Vi pojkar brukade ge varandra små enkla klappar, en serietidning eller en egen tillverkad träbil. Julklapparna kastades in genom dörren med en smäll. Då var det sed att springa ut och försöka fånga den som hade kastat, det lyckades inte alltid. Jag brukade springa till Olles och kasta till Östen, ibland fick han fast mig men ibland lyckades jag gömma mig. Det var likadant när Östen kom till oss.

De enda riktiga leksaker jag fick, var en liten bil som kunde dras upp med nyckel samt ett lok i plåt. Ni har alla lekt med dem, jag har dem båda i mitt pryttelskåp.

På juldagsmorgonen brukade alla – inte Pingstvänner, missionsförbundare och baptister – åka till julottan. Jag själv har åkt med häst och släde endast en gång till julottan.

Arbete i skog och mark

Det arbete jag kommer ihåg med obehag från min barndom – 10- 12 års ålder – det var när pappa och jag var uppe på Rågmyra och byggde torkhus till myrtorv ”myrströ”, man rev sönder torven i en maskin och använde det att strö under korna i båset. Vi byggde ett skjul utan väggar, endast hörnstolpar med spåntak. Två sidor bestod av ”stegar” på vilka vi lade upp två ”troer” = stänger, bredvid varandra med c:a 20 cm avstånd. På dessa lade vi upp torvklumparna, ungefär 30x30x30 cm, för att torka. När första varvet var klart, fortsatte vi med nästa varv, tills huset var fullt.

Pappa fällde och kvistade lämpligt smala träd, jag drog fram dem till, där huset skulle stå. Längd och dimension var som hässjevirke. Det var en ansenlig mängd stänger som behövdes till skjulet och torkstängerna, därför blev det ganska långt att släpa fram dem. Jag var liten och svag och stängerna var dåligt kvistade så att de fastnade i buskar och tuvor. Jag slet och drog och tog i så att det flimrade för ögonen. Jag känner än i dag när jag någon gång drar stänger, hur kroppen reagerar, en ångestkänsla som inte går att förklara.

Att bära fram blöta, tunga torvklumpar var också mycket tungt, men det var inte alls så hemskt som att dra stänger.

Under 40-talet prövade jag på att hugga timmer, barka isiga timmerstockar, timmerflottning, skogsdikning, samt tämja en häst och sko hästar, även hyvling av takspån och takläggning. Timmerhuggningen var på byns allmänning, fäbodplatsen i Motoa. Jag åkte skidor varje dag c:a 5,5 km, fram och åter i djupsnö, 20-30 o kallt var det så gott som hela vintern, med snöfall dessutom, även det nästan varje dag. Det var på vägen hem som jag kom underfund med att man måste stå på dalskidan när man gör en sväng i en brant backe. Om timmerhuggning, barkning och timmerflottning står det i boken Bygdehistoria Omall Tjarn.

Skogsdikningen varade ingen längre tid, en vecka ungefär, det var ett slitsamt arbete, stenar och rötter för varje halvmeter, man kom inte långt på en dag. Det var efter timmervägen i Jerputten.

Det var en ung märr som pappa hade köpt, hon var inte tämjd d.v.s. van att få på sig sele och dra stöttingar eller andra åkdon, det tog några veckor att få henne att bära selen och att man fick spänna på henne skaklarna, det gällde att lirka och prata lugnt med henne men det lyckades.

Att hugga virke till takspån, hyvla och lägga på taken, är ett hantverk som mer eller mindre har försvunnit.

När vi skulle ha virke till takspån måste vi gå ut i skogen och söka efter senvuxet virke = tätt mellan årsringarna,. För att hitta sådant virke fick man söka på norrsidan av berg, där det var mager jord, när man hittat sådana träd gällde det att lossa en remsa av barken och dra den nedför stammen för att se om trädet var rakvuxet, gick remsan i spiral nedför stammen då var trädet olämpligt som spånvirke.

Man högg träden under våren när ”saven gick”, det var lättare att hyvla när virket var fullt av sav. Om det av någon anledning blev avverkat på hösten och hann torka innan det hyvlades, måste klamparna blötläggas ordentligt. Själva läggningen gjorde man när det var lugnt väder. Läggningen började vid ”veabanä” = väggbandet och från höger om det var övervägande vindar från vänster och tvärt om, om vinden kom från höger. Spånen lades omlott c:a 2 cm och med 3-4 överlappningar beroende på spånens längd. Om det inte var någon övervägande vindriktning, började man t.ex från vänster, vände och gick tillbaka , fortsatte så hela taket.

I Östansjö fanns en vattendriven ramsåg, där byamännen sågade sitt behov av bräder. Pappa och jag var de näst sista som sågade bräder och plank, innan den fick förfalla. Vi sågade så mycket som det behövdes till det hus som jag byggde 1946. Alex Berggren och Knut Söderholm var de sista som sågade i den sågen det var 1948. Efter det var vattenhjulet obrukbart.

Hur jag fångade flugor och loppor

Under skoltiden råkade jag med jämna mellanrum ut för loppor och löss. Under dagen var jag inte så besvärad av varken flugor eller ohyra, det var på natten när jag låg i den goa sängvärmen som det var irriterande. För att få vara ifred hade jag ett speciellt knep att fånga flugor respektive loppor. Flugorna kilade omkring i ansiktet när jag sov. När jag så vaknade av allt springande då öppnade jag läpparna en liten aning, då kom flugan spatserande på läppen, och ville in i munnen, kvickt som ögat, knep jag då ihop läpparna så den fastnade med benen mellan läpparna. Så var det bara att ta den och klämma ihjäl den.

När en loppa bet så jag vaknade då blötte jag fingrarna – så att den skulle fastna – när jag då kände var på kroppen den fanns så gällde det att smyga med handen och lägga fingrarna över den och få grepp om den, det gick för det mesta. Däremot gick det inte att klämma ihjäl den på kroppen utan jag stoppade den i munnen och bet ihjäl den. Smart eller hur.

Barndomens jakt och fiske

Vid 10-12 års åldern började jag sätta ut snaror för att fånga, orre och järpe. Jag behövde inte gå så långt in i skogen och sätta ut snarorna för att få en fågel. Jag satte ut snarorna i skogspartiet, på vårt skifte, mellan Nicke Berggrens rå och Eskils rå. Jag lärde mig tekniken att sätta ut snaror av mina äldre kusiner och morfar. Det gällde att välja ut rätt stig – det fanns gott om små kostigar på den tiden -. Tvärs över stigen satte man en smäcker, böjlig och stark kvist/käpp, lagom höjd från marken, i denna fästes snaran, sedan stack man ned tätt med grankvistar i marken så att endast en öppning var kvar där snaran satt och som inte var mycket större än snaran.

För att inte fågeln skulle gå på sidan om stigen stängde man av den möjligheten genom att fortsätta med kvistar i marken utåt båda sidor, c:a 2 m. Man byggde ett ” hag” och gillrade snaran för att ”ströa fågel”.

Jag lyckades fånga några orrar och någon enstaka järpe. Fångsten sålde jag till Hans. Vem var Hans, jo han bodde rakt nedanför Sven- Georgs hus, 10 m. söder om nuv. byväg. Han köpte upp skinn av olika slag samt fågel och kråkfötter.

När jag blev lite äldre 12-15 år, då lånade jag Nicke Berggrens hagelbössa för att skjuta ekorre och järpe. När jag var ute och jagade med gevär, var också Östen med. Ibland när vi hade skjutit några ekorrar och var hungriga så flådde vi två stycken och grillade dem på elden som vi gjort upp. Det var inte så mycket kött, men det stillade den värsta hungern. Man bör helst ha salt med sig, det har en säregen smak, lite sötaktigt som grodlår. Om Du vet hur det smakar.

När jag fyllde 15 år gick jag med som reservhemvärnsman i hemvärnet. Då fick jag ett mausergevär och obegränsat med ammunition, detta gjorde jag för att få ett gevär och kunna vara med på älgjakten. Någon älg blev det inte med det geväret, det var nämligen mycket dåligt med älg, på den tiden.

Under alla dessa år har jag skjutit ett antal älgar – mest kor och kalvar – och alla har ramlat för det första skottet. Det beror säkert på att jag aldrig skjutit vid dålig sikt, risigt eller dimma, eller när de sprungit för fort. Två har jag bommat men då var det tre (3) hundra meter, ett alldeles för långt håll utan kikarsikte. Jag har alltid skjutit med öppet sikte, med undantag för de senaste åren när jag haft rödpunktsikte

Fiska gjorde jag ungefär varannan dag och på lördagar och söndagar under sommaren. Jag, Östen, Tage, Sven och Bernt, fiskade i alla vatten som fanns, Rulltjärn, Svarttjärn, Mjötjärn, Eliastjärnen, Bosjön, Djupsjösjön, Östansjösjön, Hästbäcken och Forsån.

Det märkligaste fisket var i Östansjösjön år 1935-36 när sjön var utdikad. Sjösänkningen utfördes 1932-35. Vattendjupet blev genom denna sänkning endast 30-35 cm. djupt, vi gick omkring ock rev upp leran från botten så att det blev ordentligt grumligt, fiskarna simmade omkring och såg ingenting. Vi behövde inte röra oss vi stod stilla och när gäddorna strök intill våra nakna ben, så stack vi kvickt ned handen och fångade den.. Det var ganska många gäddor vi fångade på en dag. Braxen fångade vi på ett annat sätt, braxen är som bekant bred tvärs över mage och rygg – ungefär som en rödspätta. – de simmade med ryggfenan strax över vattenytan, de såg ju ingenting så vi kunde hugga dem med en käpp som hade en spik i ena änden. Vi fick/tog så mycket fisk att vi kunde salta in en hel tunna, vilket var ett bra tillskott till mathållningen. Under 30- talet var det nämligen depression, inga arbeten, inga pengar.

Vid den här tiden, var det en familj som flyttade från Risbäck till Östansjö. De bodde i ”bröjstun” huset som nu är Lilla Norrland. De var i stort sett utblottade, inget arbete, ingenting och tre barn hade de, en i min ålder. Eftersom de var så fattiga tyckte mamma synd om dem så hon skickade ner mig med en ”kannhink”, - ungefär 2, l - med mjölk. Jag var väldigt blyg, så jag vågade inte gå in med den, utan ställde den utanför dörren. Så småningom blev jag modigare och började leka med pojken, som hette Gösta.

Han och jag gick så gott som varje dag, ner till ån och vittjade våra mjärdar. Fisk fick vi också, gäddor och abborrar. Gösta fick ta hand om all fisk den där sommaren. Det var mammas uttryckliga order.

Ganska ofta följde jag med, min morbror och fiskade. Vi åkte i hans bil till Mörtsjön i Björnsjö, Storborgarsjön i Storborgaren och Fäbodsjön. Detta var fisketurer jag inte glömmer. Under senare år var det Fride och jag som varje år gjorde en eller flera fisketurer till olika vatten.