Tiden efter bondgården

Att bygga nytt hus

Några kompletterande detaljer till husbygget. När det blev aktuellt att bygga ett nytt hus, så ville jag att vi skulle rusta upp den gamla byggnaden, det ville inte mamma hon sa bestämt nej, vi grälade en liten stund men sen fick jag ge mig. Så här efteråt förstår jag mamma, hon hade levt i ett hus utan vatten och med värme, endast i köket, med åtta barn. Hon kunde inte tänka sig att det gamla huset skulle kunna bli lika fint som ett nytt hus.

När vi grävde grunden – detta gjorde vi för hand med spade och skottkärra – och hade påbörjat formsättningen – vi det var jag, Torkel och Östen – och kom till norra väggen, började det spruta upp vatten från en underjordisk vattenåder, mitt i väggen, nu var goda råd dyra, inte ville vi riva den färdiga formsättningen och börja om från början, det var minst två veckors arbete. Vad gjorde vi, jo vi formade en kupol av betong över vattenstrålen och ledde vattnet till utsidan av väggen.

Åren efter krigsslutet var det ransonering på sådant som var nödvändigt för att kunna bygga, såsom cement, spik, fönsterglas och vattenledningsrör. För att få dessa varor måste man fylla i några blanketter som sedan skulle skickas till någon ”kommission” för behandling, det gällde att räkna ut mängden – helst lite extra – så det skulle räcka. När vi skulle gjuta grunden fanns det inte tillräckligt med cement i lager hos järnhandlarna, så vi måste gjuta i två ettapper, vilket inte var så bra. Vi blandade allt gjutbruk för hand, någon cementblandare var det inte tal om.

När vi hade rivit det gamla huset, sågades timret upp till ved och såldes. De breda golvplankorna användes till väggar i det nya huset. I trossbotten hittade jag en del saker t.ex en handkvarn, en sk snuskvarn, två runda stenar, fem cm tjocka och tjugufem cm i diameter, den övre med en pinne i ytterkant för att kunna dras runt. Den tog Rode hon påstod att det var hennes. Jag hittade också ett egendomligt föremål som jag inte riktigt förstod vad det hade använts till, jag anade användningen men trodde inte det var möjligt. Farbror Olle gav förklaring till det hela.. Dannä haddä vä när vä sloggs vä Yttersels pajka. Det där hade vi när vi slogs med Yttersels pojkarna. Det var en bit av en töm – rep – med en knut i ena änden sedan en järnmuff – det man skarvade ihop vattenledningsrör med – en knut igen och en muff, fem muffar och sedan en ögla som handtag. En batong helt enkelt av järn. Det fanns en del annat smått och gott också, träskedar och virkade sanitetsbindor.

När vi flyttade Lilla Norrland hittade jag ett vackert utskuret rockhuvud. Det tog Daga hand om, hon sa, det där är mitt.

Det är något som varit så självklart för mig att jag inte tänkt och tagit med det tidigar. Vi hade närapå självhushållning d.v.s mat från åkern och djuren, tama som vilda, även tillverkning av kläder och redskap. Pappa lagade skor, han tillverkade redskap såsom timmerdoningar, stöttingar för hemkörning av ved samt get och bock för timmerdrivning =körning. Det finns fortfarande kvar ämnen till medar för hästskrindor, stöttingar och även skakelämnen. Mamma hade ständigt någonting på gång, det var spinnrockens och symaskinens surrande som var ett vardagligt ljud, det var ibland stickmaskinens ritsch-ratsch ljud som hördes eller vävstolens dunkande och naturligtvis strumpstickornas klirrande. Allt detta var i regel kvällsarbete. Det mesta av det jag sagt förekom på de flesta gårdar.

Tiden efter livet på en bondgård

1944-1945 gjorde jag min militärtjänst i flottan på Skeppsholmen i Stockholm. Jag började med vapentjänst men, det var fel, vilket kom fram när jag en dag skulle göra vapenvård och inte kunde ta isär mekanismen med min skadade hand. Jag hade helt enkelt blivit förväxlad med en annan Forsberg. Nu fick han hoppa in i mitt ställe.

Det var en behaglig tid för min del, jag fick fungera som förrådsförvaltare i det förråd som var inrymt i den byggnad som nu är Östasiatiska museet. En tid arbetade jag på medicinförrådet på Fredsgatan, tillsammans med två civilister. En av dem såg till att jag fick ledigt för att hjälpa honom att bygga ett staket runt altanen till hans villa som låg i Enskede. Han bad mig hämta virke till altanen, från en virkesaffär i närheten, jag gjorde så och trodde att han skulle gå och betala virket men det gjorde han inte. Det var en ful fisk

När jag hade arbetat färdigt för dagen, blev jag bjuden på middag, medan vi åt gick han och ringde ett samtal, sen sa han hej och stack. Jag såg på hans fru att det var något galet. Jag fick sedan veta att han hade en älskarinna i Gamla stan. En dag på arbetet så kom han och viftade med en pistol. Wallèn den andra mannen frågade vad, skall du göra nu, han snurrade pistolen på pekfingret och sa, jag skall ut och skjuta en kråka och så gick han. Dagen efter fick jag höra av Wallèn att han hade gått direkt från Fredsgatan till Gamla stan och skjutit ihjäl sin älskarinna.

På Fredsgatan gjorde vi iordning förpackningar av sjukvårdsmaterial efter rekvisitioner från de olika millitära båtarna. Det var ovanligt mycket 90 % sårsprit som rekvirerades.

På Skeppsholmen låg jag mest och sov på de förråd jag arbetade i. Efter en tid blev jag placerad på Hårsfjärden och förlagd på logementsfartyget NIORD. Min huvudsakliga syssla var sanering av flottans olika fartyg, de kom i hamn med jämna mellanrum för att bli av med kackerlackor.

Vi tätade alla dörrar och ventiler men lämnade en dörr öppen för att gå in med giftet. Det var en expert, Sergeant Nybom, som gick in med en burk cyanid/cyanväte, slog hål på locket, och snabbt utför att klistra igen dörren – ett andetag var dödligt -. Han och jag hade också hand om Badplutonen, vi tog hand om flyktingarna, såg till att de blev renskrubbade och rökte deras kläder för att ta död på ohyra.

Under hela tiden ordnade jag lite extra inkomster, jag gjorde näveraskar och lottade ut dem med systemet 1 öre till 50 öre det blev 12, 75. Ibland låg jag i någon av officersaspiranternas säng, som inte hade nattpermis, tills kvälls inspektionen hade gått, och konstaterat att alla låg i sina sängar. På så sätt kunde den, i vars säng jag låg, vara ute hela natten, det gav en slant.

När vi var ute på restaurang och åt, var det alltid någon som ville ha min spritranson, i gengäld blev jag bjuden på maten – man fick bara en viss tilldelning av sprit på den tiden.

Jag muckade våren 1945. Vad skulle jag göra. Mitt påbörjade yrke kunde jag inte fortsätta med, på grund av min trasiga hand. 1946 och 1947 byggde jag hus som jag redan nämnt. Det var då som jag började fundera på framtiden. Slöjdlärare låg nära till hands med min utbildning. På hösten 1946 lämnade jag in min ansökan till Konstfack, för att börja hösten 1947, om jag kom in. Jag hörde inte av skolan under våren och sommaren så jag kontaktade Axel som var konstapel i Stockholm och bad honom gå till skolan och fråga varför jag inte fått något svar. Sagt och gjort, han gick dit i full uniform och tog på sig en bister min – han kunde se grym ut om han ville –

Jag kan se framför mig kanslistchefen, Florestedt – en petimeter till tjänsteman, nu när jag vet vem han var – när Axel frågade varför o.s.v. Efter det kom jag in på Konstfack, hösten 1948. Om det var polisbesöket eller upptäckten att de slarvat bort min ansökan, vet jag inte.

Avsikten var att gå två år och sedan bli slöjdlärare men eftersom det gick så bra – det låter som skryt men jag gick ut som etta -. Jag hade ju träffat Gunilla också, därför måste jag fortsätta två år till.

Jag åkte hem och praktiserade hos stadsarkitekt Arne Björner. På hösten 1950 började jag på H K S - Högre Konstindustriella Skolan - där gick det också riktigt bra, vi var två , Rolf Åberg och jag som gick ut med högsta betyg. Skryt igen säger Du, ja men ingen annan talar ju om det.

Efter slutad skolgång började jag omgående på K F:s arkitektkontor, - Kooperativa Förbundets Arkitektkontor - arbetade där två år, sedan två år hos Backström och Reinius arkitekt kontor, därefter två år hos Arkitekt Hans Asplund, sedan åter till K F. Slutade där 1966 för att starta ett kontor INAB som låg på Nybrokajen 7, tillsammans med Hans Johansson och Ralph Stappe, enbart för att arbeta med Enskededalens Sjukhus. Där hade jag 15 medarbetare.

Parallellt med min anställning på KFAI – Kooperativa Förbundets Arkitekt och Ingenjörskontor - hade Gunilla och jag eget kontor på Kornhamnstorg 53. Med fyra medarbetare. Våra uppdrag fick vi genom KFAI och Konsumtionsföreningarna ute i landet. På KFAI var jag ansvarig för planeringen av bl a alla DOMUS varuhus i Sverige, jag har med andra ord varit med att bygga upp och planera alla DOMUS med något enstaka undantag. På inredningsavd. hade jag som mest 40 medarbetare

Inredningsavdelningen på KF var inte fullt utbyggd vid den tiden och hade inte kapacitet att ta hand om alla inredningsuppdrag. För att få full kontroll över den totala planeringen, var den bästa lösningen att lägga ut uppdragen på mitt eget kontor. Det var ju tur att jag då hade eget kontor.

År 1963 var jag i Amerika en månad, på KF:s bekostnad, för att studera och lära mig planering av Centrumanläggningar, externa Centra.

Genom att jag var anställd på KFAI hade jag personlig kontakt med de flesta Föreningscheferna och på så sätt fick Gunilla och jag uppdrag, att förnya, i första hand, deras restauranger – Arbetet med varuhusen fick vi via KFAI -. Det var särskilt två föreningschefer som vi hade mycket god kontakt med. Det var Harry Sjöström i Sundsvall och Albert Sundbom i Umeå.

Jag kom också att bli personligt bekant med några av kooperationens stora personligheter. Albin Johansson, han var en dynamisk och egensinnig ledare av KF, åt honom har jag gjort iordning köket och lite till, i hans villa på Söder Mälarstrand, jag har också ritat upp några ideèr han hade om möbler. Jag är en av få som fått hans medalj.

Hjalmar Hjalmarsson, en annan KF direktör, som jag hade mycket att göra med, Gunilla hjälpte honom med färgsättningen av hans sommarvilla ute på Värmdö.

Albert Andersson var Stockholms borgmästare och även Konsumdirektör. Han var ganska så råbarkad, mitt uppe i ett sammanträde kunde han dra en riktigt rå historia. Jag hjälpte honom med renoveringen av våningen på Birger Jarlsgatan.

Albert Aronsson, var Stockholms Borgarråd, honom kom jag i kontakt med i samband med Vällingbys tillblivelse. Honom minns jag mest genom hans ”skryt” att ha haft en mycket fattig uppväxttid, han växte upp nära på i ett gethus, som han sa

Utöver alla varuhus och restauranger som vi arbetat med åt KFAI arbetade Gunilla och jag med skolor, vårdcentraler, cervisehus för äldre och externa affärscentra vilka innehöll utöver olika butiker, även Kyrkor, Bibliotek, ”Dagis mm”.

Under min yrkesverksamma tid har jag haft samarbete med några av dåtidens stora och namnkunniga arkitekter – förutom alla 27arkitekter på KFAI - , såsom Hans Asplund, Sven Backström, Leif Reinius, Ralph Erskin. Peter Diebitsch. Och i mindre skala, Anders Tengbom, Erik o Tore Ahlsèn, Ulf Snellman , Curt Strelernert, Åke Östin och Lars Carlbring. Framtiden får utvisa vem som står pall.